Anknytningsteori


”För att vi ska kunna uppfatta oss själva som verkliga och levande, som enhetliga subjekt med vilja och känslor, måste först någon annan ha uppfattat oss på just detta sätt, någon som tillskriver oss avsikter och viljeyttringar, känslor och önskningar. Det är den andres upplevelse av barnet som en intentionell varelse, som reagerar på sin omgivning utifrån inre, mentala tillstånd, som ligger till grund för och formar självets utveckling. Människan blir till, blir verklig inför sig själv, i den andres blick.”  

– Vi är våra relationer: Tor Wennerberg 2010

Ett barn kan inte välja att inte knyta an och kvalitén på anknytningen varierar. De barn och unga som placeras utanför sina egna familjer, de barn vi möter, har ofta otrygga anknytningsmönster.  

De inre mentala representationerna av vem man själv är och av de personer barnet knutit an till, de interna arbetsmodellerna, kan påverkas genom nya samspels- och relationserfarenheter. Vi förstår den här processen som livslång men med förståelse och ödmjukhet för att när den positiva relationen inte etablerats under spädbarnsåren så kommer de följande sociala och känslomässiga utvecklingsstegen påverkas. Behandlingsteamen hos oss har förståelse för hur viktigt det är för barnet eller den unge att bli erbjuden nya möjligheter att relatera, vuxna som erbjuder ömsesidighet även när inte den unge förmår detsamma. 

Vi människor föds med ett antal beteendesystem, anknytningssystemet är ett av dem. Systemen för omvårdnad, sexualitet, sällskaplighet, utforskande och lek är andra. Vi har också beteendesystem som är inriktade på att skydda oss som individer mot akuta hot, kamp och flykt är ett par av dem systemen. De här systemen är dåligt integrerade i barnet vid födseln och de påverkas av stundens rådande känsla. Anknytningspersonerna behöver hjälpa barnet att hantera sina känslor, göra känslorna begripliga och se barnet som en egen personlighet med en egen historia, det innebär att mentalisera kring barnet. (Mentaliseringsboken – Per Wallroth 2010) 

De barn och unga vi möter hos oss är ofta barn som inte har integrerat de ovan nämnda systemen, en egen inre struktur. Barnets erfarenheter, både de onda och de goda, lever vidare i nuet och har betydelse för formandet av den vuxna personligheten. Teamets gemensamma förståelse och kunskap för hur vi kan möta ointegrerade barn med otrygg anknytning är A och O för att kunna erbjuda barnet vuxna som i sina roller erbjuder nya, stabila relationserfarenheter.