Anknytningsteori
”För att vi ska kunna uppfatta oss själva som verkliga och levande, som enhetliga subjekt med vilja och känslor, måste först någon annan ha uppfattat oss på just detta sätt, någon som tillskriver oss avsikter och viljeyttringar, känslor och önskningar. Det är den andres upplevelse av barnet som en intentionell varelse, som reagerar på sin omgivning utifrån inre, mentala tillstånd, som ligger till grund för och formar självets utveckling. Människan blir till, blir verklig inför sig själv, i den andres blick.”
– Vi är våra relationer: Tor Wennerberg 2010
Ett barn kan inte välja att inte knyta an och kvalitén på anknytningen varierar. De barn och unga som placeras utanför sina egna familjer, de barn vi möter, har ofta otrygga anknytningsmönster.
De inre mentala representationerna av vem man själv är och av de personer barnet knutit an till, de interna arbetsmodellerna, kan påverkas genom nya samspels- och relationserfarenheter. Vi förstår den här processen som livslång men med förståelse och ödmjukhet för att när den positiva relationen inte etablerats under spädbarnsåren så kommer de följande sociala och känslomässiga utvecklingsstegen påverkas. Behandlingsteamen hos oss har förståelse för hur viktigt det är för barnet eller den unge att bli erbjuden nya möjligheter att relatera, vuxna som erbjuder ömsesidighet även när inte den unge förmår detsamma.
Vi människor föds med ett antal beteendesystem, anknytningssystemet är ett av dem. Systemen för omvårdnad, sexualitet, sällskaplighet, utforskande och lek är andra. Vi har också beteendesystem som är inriktade på att skydda oss som individer mot akuta hot, kamp och flykt är ett par av dem systemen. De här systemen är dåligt integrerade i barnet vid födseln och de påverkas av stundens rådande känsla. Anknytningspersonerna behöver hjälpa barnet att hantera sina känslor, göra känslorna begripliga och se barnet som en egen personlighet med en egen historia, det innebär att mentalisera kring barnet. (Mentaliseringsboken – Per Wallroth 2010)
De barn och unga vi möter hos oss är ofta barn som inte har integrerat de ovan nämnda systemen, en egen inre struktur. Barnets erfarenheter, både de onda och de goda, lever vidare i nuet och har betydelse för formandet av den vuxna personligheten. Teamets gemensamma förståelse och kunskap för hur vi kan möta ointegrerade barn med otrygg anknytning är A och O för att kunna erbjuda barnet vuxna som i sina roller erbjuder nya, stabila relationserfarenheter.
Miljöterapi
Miljöterapi är ett tvådelat begrepp där den första delen handlar om hur vi organiserar miljön för att, i andra delen av begreppet, skapa förutsättningar för ointegrerade barn och unga att jobba med sin terapeutiska uppgift som kan innebära förändring, och framförallt utveckling, där integration kan ta plats.
Miljöterapi bottnar i förståelse för utvecklingspsykologi med både objektrelationsteori och med anknytningsteori som ansats. Miljöterapi behöver också förstås ur ett systemorienterat perspektiv och som dynamisk socialpsykologi.
Många av de barn och unga vi möter har flyttat upprepade gånger. De har fått börja om på olika platser med olika vuxna. Deras tilltro till att människor nära dem finns kvar, att man kan använda sig av relationer annat än för stundens behov, är ofta begränsad. Vi är vana att möta barn och unga som uppvisar olika försvarsmekanismer istället för att knyta an och relatera. Miljöterapin syftar till att skapa tydliga, förutsägbara, återkommande ramar och en struktur som kan härbärgera de processer som kommer uppstå när de unga ska agera och prova sina tidigare erfarenheter av relaterande i familjehemmet. Behandlingsteamet behöver tillsammans jobba med att skapa och upprätthålla gränser och samtidigt mentalisera om hur och varför.
Här behövs kunskap, förståelse och stöd både hos alla i teamet och i organisationens alla led för att härbärgera och förstå vad som utspelar sig så att nya svar kan ges tillbaka till barnet på de gamla frågor som ställs genom agerande. Det är anledningen till att vi har organiserat oss som vi gör. När än familjehemmet behöver ett bollplank finns en behandlingshandledare tillgänglig, dygnet runt, för att lyssna, härbärgera, undersöka och utforska så att familjehemmet i sin tur orkar göra detsamma i relation till den unge. Vi behöver behålla vårt utforskande och vår nyfikenhet så att vi förblir mentaliserande.
Mentalisering
Mentaliseringsförmågan ger individen tillgång till och möjlighet att förstå sina djupaste känslor, impulser och önskningar. Det finns idag stor mängd forskning som visar samband mellan förälderns förmåga att mentalisera, att leva sig in i och förstå barnets inre, psykologiska tillstånd och utvecklingen av trygg anknytning hos barnet. Omvänt finns motsvarande samband mellan bristande mentaliseringsförmåga hos föräldern och otrygg anknytning hos barnet.
– Vi är våra relationer: Tor Wennerberg 2010
För att förstå socialt samspel, läsa mellan raderna, ha sunda relationer och någorlunda social kompetens så behöver vi vår mentaliseringsförmåga. Det innebär att vi kan förstå både oss själva, och andra. Att vi kan förstå att det som sker i det yttre, en persons beteende, bottnar i något som sker i personens inre som tankar, känslor, tidigare erfarenheter, minnen osv. När vi blir starkt känslomässigt påverkade tappar vi lätt bort vår förmåga till mentalisering vilket ofta leder till missförstånd eller sociala problem när vi agerar i det yttre, konkreta. Mentaliseringssvikt “smittar” och om en i rummet “tappar” sin mentaliseringsförmåga så är det lätt att nästa person gör detsamma och svarar an med samma mynt.
Genom att organisera oss miljöterapeutiskt kan vi skapa ett organisatoriskt utrymme där vi stannar och upp reflekterar och får fatt i vår mentaliseringsförmåga, vår nyfikenhet och vårt utforskande. På det viset ökar möjligheten att vi kan använda våra roller och vår organisation för att få syn på rådande känslor och affekter och ha ett mentaliserande bemötande mot den unge om denne översvallats av känslor och tappat bort sig själv i stunden.
Trauma
Om man använder ett träd som en metafor till att beskriva ett barn som blivit traumatiserat, kan traumat ses som en gren som går av, på ett annars välutvecklat, träd. På en sekund förstörs trädet i sin ursprungsform och hela trädet måste samla kraft för att återupprätta trädets balans. Den brutna grenen kan ha betydelse för hela trädet, som påverkas av skadan som skett. I värsta fall, om brottet har varit stort eller otursamt, kan det innebära att hela trädet kommer att lida av det sår som åsamkats det.
Fritt översatt från: Mentalisering i mödet med udsatte börn – Janne Östergaard Hagelquist
Barn som har utsatts för trauman, oavsett om det är enstaka händelser eller upprepade trauman över tid, behöver ges möjlighet till trygga vuxna som har kunskap och förståelse för de efterreaktioner som trauman skapar. Barnet själv besitter inte kunskap, förståelse eller ord för att kunna beskriva och förstå vad det är som sker till följd av trauman.
Det finns alltid ett före och ett efter ett trauma. Att ha sitt fokus inställt på överlevnad är ofta på bekostnad av lek, kreativitet och glädje. Den som är traumatiserad blir därför begränsad, fast det kan se bra ut på ytan. När vi inte längre känner igen vår omvärld och inte kan navigera i tillvaron skapas stark stress och ångest. Behov av att återta kontroll uppstår och görs på det sätt som verkar bäst i stunden. Det kan verka märkligt för omgivningen.
Våra familjer får traumautbildning och har förståelse för de här svåra processerna. Vi vet att trygghet är basen för att läkande ska kunna ta plats. Relationen blir nyckeln till helande. Förmågor som utvecklats i relation måste också läkas i relation och kan inte ske isolerat. Barnets egna anknytningsmönster och erfarenhet av att använda relation för läkning spelar också stor roll för läkningen.
Att sammanfoga sitt liv är också traumabehandling. Att se att det finns ett innan och ett efter traumat och inbegripa traumat i sin livsberättelse. Vi erbjuder alla placerade barn och unga att arbeta med Livsboken. En bok om sig själv för att skapa och förstå sin livsberättelse och sitt sammanhang.