Miljöterapi är ett tvådelat begrepp där den första delen handlar om hur vi organiserar miljön för att, i andra delen av begreppet, skapa förutsättningar för ointegrerade barn och unga att jobba med sin terapeutiska uppgift som kan innebära förändring, och framförallt utveckling, där integration kan ta plats.
Miljöterapi bottnar i förståelse för utvecklingspsykologi med både objektrelationsteori och med anknytningsteori som ansats. Miljöterapi behöver också förstås ur ett systemorienterat perspektiv och som dynamisk socialpsykologi.
Många av de barn och unga vi möter har flyttat upprepade gånger. De har fått börja om på olika platser med olika vuxna. Deras tilltro till att människor nära dem finns kvar, att man kan använda sig av relationer annat än för stundens behov, är ofta begränsad. Vi är vana att möta barn och unga som uppvisar olika försvarsmekanismer istället för att knyta an och relatera. Miljöterapin syftar till att skapa tydliga, förutsägbara, återkommande ramar och en struktur som kan härbärgera de processer som kommer uppstå när de unga ska agera och prova sina tidigare erfarenheter av relaterande i familjehemmet. Behandlingsteamet behöver tillsammans jobba med att skapa och upprätthålla gränser och samtidigt mentalisera om hur och varför.
Här behövs kunskap, förståelse och stöd både hos alla i teamet och i organisationens alla led för att härbärgera och förstå vad som utspelar sig så att nya svar kan ges tillbaka till barnet på de gamla frågor som ställs genom agerande. Det är anledningen till att vi har organiserat oss som vi gör. När än familjehemmet behöver ett bollplank finns en behandlingshandledare tillgänglig, dygnet runt, för att lyssna, härbärgera, undersöka och utforska så att familjehemmet i sin tur orkar göra detsamma i relation till den unge. Vi behöver behålla vårt utforskande och vår nyfikenhet så att vi förblir mentaliserande.